Är jag en noll-person nu?

Jag befinner mig i karantän, filosoferar, och mår ganska gott i mitt hus nära skogens tysta gömma. Fingrarna på tangentbordet jobbar på med bok nummer tre i min deckarserie om Lillarmsjö. Jag sysslar med texter – skrivna såväl som muntliga och hjälper andra med skrivdrömmar.
Plötsligt blev jag medlem i en ny grupp, riskgruppen, där man lättare utsätts för coronafienden. Behövde inte ens ansöka om medlemskap. Jag fick ny identitet, blev en 70-plussare, en i köttberget (som Per Nuder myntade en gång i tiden), en ”boomer” som föddes efter andra världskriget mellan 1946 och 1964 och som har konflikter med och synpunkter på de yngre generationerna, en bakåtsträvare som inte fattar att världen förändras, en sådan som ungdomar himlar med ögonen åt.
Jag associerar till Sydafrikas tidigare apartheidlagar; tillhör du riskgruppen – ta ingång C med speciella och sämre toaletter och bänkar, annars – ta ingång A. Vi måste tänka på våra äldre, säger Folkhälsomyndigheten. När man levat kronologiskt i 65 eller 67 år då har man fyllt pension och är gammal. Då är jag gammal i kronologisk mening men också i biologisk mening. Det är väl samma sak? I riskgruppen hamnar man om man fyllt 70. Jag känner 35-åringar som har kondition som 67-åringar. Jag känner 67-åringar som är friska och vältränade med en kondition som en 35-åring. Men den som levt sunt och känner sig som 35 kan uppleva sig som psykologiskt gammal, att vara gammal men inte känna sig gammal. Hans sociala omgivning kan också betrakta honom som gammal. Redan som 40-åring kan man vara oattraktiv på arbetsmarknaden. Då är man biologiskt ung men socialt gammal. Eftersom jag vill och kan jobba, är jag gammal då? Inte i social och inte i psykologisk mening heller, väl? Men … den biologiska åldern.
Tankarna far omkring som småfåglar när man promenerar. De äldre ska röra på sig, säger Tegnell. I Frankrike (när detta skrivs), där kan man tala om karantän. Mina hundvänner där får en timmes promenad per dag. Jag kan promenera hur ofta och hur långt jag vill utan att behöva oroa mig för avståndet – jag ser inga människor. De sitter i bilarna, jag ser dem inte, men de finns där bakom tonade rutor, jag höjer handen till hälsning för att visa att jag ser dem.
Vad gör karantänen med en människa som tvingas in i isolering? Om man inte blir sedd, finns man då? Blir man en 0-person? Ordet communicare är latin och betyder att göra gemensamt, dela med – fina ord. Vi har det i kommunikation och kommun. Jag har goda grannar som handlar, jag hejar tvärs över gården, frågar hur de mår. Bunkra gemenskap, skrev en psykolog. Lite annat än att bunkra toapapper. Det innebär att vi får anstränga oss, påminna andra och oss själva om att vi finns, att vi ingår i en gemenskap, leta upp och samla folk att prata och dela våra fantasier med och skratta. Men den sociala kontakten kan aldrig helt ersättas av den virtuella.
För att samhället ska fungera måste vi förena men också dela. Då är det väl bra att vi blir uppdelade, separerade? För det vore cyniskt om man offrar oss i riskgruppen och satsar på dem som är yngre och mer anpassade.