I mina skriv-ditt-livkurser pratar vi ofta om hur viktiga sinnesintrycken är för att minnas och förmedla så att barn och barnbarn, eller andra läsare för den delen, kan se bilderna framför sig. Vi pratar om doftminnen, kroppsminnen, ljudminnen och det är både spännande och roligt att se och höra vad som strömmar till. Och det lustiga är att när en deltagare berättar dyker automatiskt minnen också upp för de andra deltagarna. Alla vill plötsligt berätta, de är förvånade vad som helt plötsligt poppar upp ur djupet av deras egna minnesreservoarer.
En av deltagarna hade vid ett tillfälle med sig en kvist av jasmin och en rostig gammal hasp som hon höll upp och visade oss andra. ”De här två sakerna”, sa hon, ” påminner mig om mina somrar när jag bodde hos mina morföräldrar. Jag kommer ihåg att utanför torrdasset hade mormor låtit plantera jasminbuskar för att det skulle dofta gott när vi satt där. Haspen får mig att komma ihåg ljudet av dels klonket när den åkte ner i klykan på insidan så att vi kunde stänga dörren om oss, dels gnisslet från de tröga gångjärnen som gjorde att det var svårt att öppna dörren. Jag minns också att det gjorde ont när vi huttrande och barfota sprang på den kvistiga och grusiga gången tidiga morgnar när vi tävlade om vem som kom först fram för att kissa. De gamla tidningarna som låg i en hög vid sidan av dasshålet kom väl till pass när regnet dundrade mot plåttaket och jag inte hade lust att gå in igen.”
En anna deltagare visade upp en kaffekopp. ”Det här är min morfars kaffekopp. Jag håller i den med båda händer och blundar. Koppen är mjuk. Den är välanvänd. Jag kan känna att det saknas en porslinsflisa när jag stryker över kanten med pekfingret. Jag ser morfar framför mig, hur han tar en sockerbit, stoppar den i munnen och blåser på det heta kaffet. Korta puffar. Jag hör honom sörpla i sig kaffet, försiktigt och jag blir full i skratt. Morfars gamla kaffekopp är en av mina allra käraste ägodelar.”
Några i min skrivkurs arbetar med släktforskning och gamla gårdars historia. Kan man även där använda sig av sinnesintryck och förmedla bilder så att en läsare kan känna historien? Kan gamla hus lukta och i så fall vad? Hur? Man kan ju inte veta; många av husen finns inte längre kvar.
Men så fann jag, i en bok av Kate Morton, ”I det förflutna”, ett stycke som just handlade om detta. Så passande!
Jag citerar:
Har ni någonsin undrat hur det luktar inne i ett riktigt gammalt slott? Jag kan inte säga att jag hade gjort det innan jag besökte Milderhurst Castle, men nu vet jag precis. Mögel och ammoniak, en nypa lavendel och åtskilligt med damm, plus doften av mycket gammalt, gulnat och skört papper. Och dessutom en underton av något annat, en kvav, mjuk och nästan unken doft. Det tog mig ett tag att få korn på vad det var, men nu tror jag att jag vet det. Det är doften av det förgångna. Tankar och drömmar, förhoppningar och motgångar som har bringats i sakta jäsning av den instängda luften och aldrig har kunnat skingras och försvinna på allvar.
