Vad ska min krönika handla om denna gång funderar jag när jag placerar fingrarna på tangenterna. Inte covid-19 i alla all, jag orkar inte grotta mer i det. Överallt – i tv, i tidningar, handlar det om olika virus, vaccin eller inte, resor, antal smittade – det går inte att undkomma.
Men … jag läste i ett blad att det så kallade kallpratet är viktigt och då spetsade jag öronen, eller snarare ögonen (om man nu kan spetsa ögon). Som före detta kommunikationskonsult har jag i nästan hela mitt liv skrivit, pratat, föreläst om hur viktigt det är att vi kommunicerar med varandra. Och det, måste jag erkänna, har jag saknat väldigt mycket i min tysta karantän-igloo.
Det här ordet ”kallprata”, var kommer det ifrån? Jag är inte helt 100 på källan men jag minns att jag läste historien för många år sedan. Det uppstod på 1700- eller kanske 1800-talet, i finare salonger. När en ung dam kom in i ett rum och ville slå sig ned för att konversera och det inte fanns någon ledig stol för henne att sitta på, sa den sociala regeln att om en stol var upptagen av en gentleman skulle denne resa sig och erbjuda damen sin plats. Men den unga damen fick inte sätta sig på en gång eftersom stolsitsen var varm där gentlemannen hade suttit. Under tiden, till dess att stolsitsen svalnat, blev de alltså tvungna att prata med varandra. De kanske pratade om vädrets makter, om mat och vad som var viktigt på den tiden. De kallpratade helt enkelt, och vem vet vad detta kallpratande ledde till.
I detta corona-år, när min bil skottats fram och batteriet laddats, har veckans höjdpunkt för mig varit att åka in till ICA och handla. Och jag har verkligen passat på att kallprata. Jag har nästan skämts för att jag pjöllrat så mycket, pratat hål i nacken på dem jag mött och med dem i kassan.
Så är det, kallpratandet är betydelsefullt och kan vara en viktig ingång till djupare samtal och insikter, till eventuella fortsatta möten. Ordet kommunikation kommer från grekiskans communicare och betyder ”att dela”, vi får och vi ger, vi transporterar något till varandra. Det finns i ordet ”kommun” till exempel, vi har något gemensamt.
Vi ska inte dela luft i dessa coronatider, vi ska bära ansiktsmask, vi kan dra i oss baciller och kusar och bli sjuka av det som finns i luften. Det är en paradox, en motsägelse, för i min värld är det viktigt att dela luft, den luft som finns mellan orden. Vad är det som sägs eller inte sägs? Vad finns i luften mellan två människor? Där finns ord, blickar, leenden, signaler, skratt, idéer. Jag ser denna luft som en kraftöverföring. Något händer med oss i mötet med andra.
Så när veckans höjdpunkt på ICA är slut och jag sitter i bilen hem, då har jag andra människors ord och signaler med mig, de har påverkat mig. Jag är förmodligen, förhoppningsvis rikare, inte samma människa när jag åker hem som när jag kom.
Det viktigaste i ett möte med en annan människa kanske är just kraftöverföring, man har fått och givit något. Det har jag saknat.
