”Måste folk vara så taskiga mot varandra, skälla och gorma? Inte bara ungar, vuxna är likadana”, sa äldste sonen.
Yttrandefrihetslagen från 1991 är Sveriges yngsta grundlag och den ska skydda vår demokrati. Och i ett öppet och fritt samhälle har vi rätt att ha en åsikt och säga vad vi tycker. Det är fint det. Ingår då att förolämpa? Men också att själv bli förolämpad? Får vi verkligen det – hota, såra, få någon att känna sig mindre värd? Yttrandefriheten handlar inte om det, men var går gränsen? Handlar det om makt? Är det en teknik man använder för att skylla ifrån sig? Härska över andra? Visa att man kan? För att man är bättre, förmer? Det kan vara medvetet eller omedvetet. Oavsett, blir resultatet detsamma, någon förminskas. Orden förlorar sin valör till sist, de betyder ingenting för den som uttalar dem. Ord är rätt meningslösa, men ord är aldrig bara ord och den som uttalar orden vet inte alltid vad de betyder. Men den som blir utsatt för dem gör det. Vi kan inte heller lagstifta eller anmäla folk som sårar oss för polisen. Då anses vi lättkränkta.
Jag läser i en av mina tummade böcker, en slags handbok i ”gott skick och bruk”, av den franske filosofen Conte-Sponville. Artighet är grunden till de goda maneren. Artigheten är en liten sak som förbereder och leder till de stora och goda handlingarna. Den är en slags kod för det sociala livet, hur man uppträder. Artigheten är grunden till alla dygder. Man kan man säga att artighet är en disciplin som visar hur man umgås och gör gott. Den behöver kanske inte innebära godhet och rättvisa i sig, men det är en bra början att säga ”tack”, ”var så god”, ”ursäkta.” Men, kan man veta om artigheten kommer från hjärtat? Fast … vet man om snällheten, godheten, generositeten, kärleken gör det? Låtsas man för att få makt, bli populär, för att man tycker sig vara förmer än andra? Innerst inne är man kanske en liten lort.
Ordet mobbning har funnits i svenskan sedan slutet av 1960-talet och innebär att en eller flera personer utsätts för trakasserier, hånskratt, utfrysning – i skolan, i grannskapet, på arbetsplatser. Mobbning handlar ofta om att skaffa sig makt och status, få andra att göra eller tycka som man själv. De som inte gör det tystnar, tappar orden, blir utestängda. Man måste ha rätt åsikt. Och vad gör skolan, undrar många. Får inte barnen lära sig hyfs och att prata anständigt?
Jag vill slå ett slag för artigheten. Att vara artig är en god egenskap: man visar omtanke, man bryr sig, man ser den andra människan. Att vara artig kanske många tycker är att vara snobbig, dum, inställsam, ohederlig. Bättre då att vara tuff och kaxig, stå på sig. Kan man inte vara tuff och artig samtidigt? Och välja när man behöver vara det ena eller det andra? Även om de är motsatser. Kan man lära sig att vara artig? Klart man kan. Viktiga saker börjar hemma, vid köksbordet.
Som vuxen föregår man naturligtvis med goda exempel, använder respektfulla och artiga ord för att barnen ska bli artiga och respektfulla vuxna.
Ett ord som en människa fäster sig vid kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut, det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja, det påverkar livet på jorden, så slarva inte med orden.
Alf Henriksson
