Mina bokhyllor är fyllda av skatter. Efter att min telefon försvann i Kultsjöns vatten har jag undrat hur det kommer sig att Kultsjön heter Kultsjön. Inte grubblat … men bara undrat och fantiserat en smula. Jag letade efter något i bokhyllan och, stående på knä fann jag på nedersta hyllan Sagor från Vilhelmina av Lisa Johansson. Jag satte mig med en kopp chai i fåtöljen och började bläddra … och hittade en saga om hur trakterna kring Kultsjön, Malgomajsjön och Volgsjön fick sina namn och hur de befolkades. För mig var det till vissa delar en vandring längs Memory lane.
Här kommer en kortare version av sagan.
Abraham hade fått ett löfte av Gud att hans släkt skulle bli lika talrik som sanden i havet, inte bara människorna utan också boskapshjordarna. Marken skulle inte räcka till, de måste söka sig vidare – åt öst och väst, åt norr och söder. De som skulle dra norrut skulle samlas på berget Ararat och se mossan som växte där, ta med sig lite mossa i en ränsel och börja sin vandring tills de fann ett ställe där samma mossa växte. Mossan var vit och sträv.
De vandrade och vandrade och kom till den bördiga halvön Krim. De slog läger för att vila och laga kläder. De märkte att de under den långa vandringen hade blivit fler, hjordarna hade blivit större och deras ägodelar hade flerdubblats.
Många beslöt att fara vidare, norrut mot det ryska fastlandet. Det var kargt och det blev mer ogästvänligt ju längre norrut de kom. Men så stötte de på en bred flod som flöt från norr till söder, än flöt vattnet stilla, än forsade vattnet fram i strida strömmar. De stannade till där. Folket gav floden namnet Volga, resans vatten, sjö eller flod.
Floden var full med fisk, längs stränderna var marken bördig, alla fick äta sig mätta – även djuren. Men där fanns också skrovliga och steniga stränder, många omkom i olyckor under vandringen. Det blev kallare, tundror och is, besvärligt att vandra. Naturen blev kall och hård, det blev också sinnelaget hos många. Men de ville hitta landet med den vita mossan.
Så kom den dagen när marken var stenfrusen och täckt av snö. Människorna frös, de var hungriga, likaså djuren. De kände sig övergivna, de började göra gudar av trä och bad om hjälp men fortsatte att vandra norrut och söka efter landet med den vita mossan.
En dag kom de fram till det stora kalla havet med grönskimrande isberg. Där kunde de inte stanna men inte heller vända tillbaka. De beslöt sig för att följa stranden på ishavet och gick genom Ryssland och Finland (som de naturligtvis inte kände namnen på då) och kom fram till västkusten på norska sidan. Det fanns inte många av hebréerna (de kallades så) kvar, faktiskt bara en och han hade två renar. Han hade väntat och väntat, levat på hoppet att få komma fram till ett ljusare och varmare land. Nu såg han bara ett skummande hav med stora och vredgade vågor. Han trodde inte att han skulle ha lång tid kvar i sin ensamhet.
Men våren kom och solen, solen sken långt in på kvällen, ja faktiskt hela natten. Han vandrade vidare, det blev högsommar och varmt. Till sist kom han till en plats där han beslutade sig för att stanna. Han behövde vila och de två renar som han hade behövde också vila och mat. Han befann sig i Marsfjällen, hade kommit till den plats som nu kallas Handsktummen.
Han mådde gott men han var ensam. Vad skulle hända om han dog? Hade inte Abraham fått löfte av Gud att hans ättlingar skulle bli lika många som sandkornen i havet? Och han var väl en ättling? Han hade hittat den vita mossan men var fanns människorna? Han hittade inga spår. Han blev väldigt ledsen och bedrövad och satte sig på en sten.
Så hörde han bruset från en fors nedanför, såg dimman och regnbågens färger i diset. Han klättrade nerför fjällhällarna och tyckte sig höra människoröster och si! Där stod två utsvultna människor, en man och en kvinna utmärglade, svaga nästan döda. Det visade sig att de hade flytt från översitteri och barbari, kommit i onåd med ryska potentater. Eftersom de dels var okunniga om vad som behövdes för att skaffa mat och dels inte visste vad som gick att äta kom mannan med ett förslag till hebrén. Han skulle få överta kvinnan om mannen fick äta sig mätt så länge han levde. Hebrén gick med på det.
Och de förökade sig, de blev många, det blev barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Förökade sig gjorde också djuren, renarna. Några av renarna drog bort och bildade nya hjordar, vildrenshjordar.
Någon kom på att de skulle kalla sig samer, de hade de facto två olika raser i sitt blod. Årtusenden senare kom andra att kalla människorna för lappar och landet de bodde i fick namnet Lappland.
Under årens lopp gjordes många farleder och stigar till och från fjällen och man var tvungen att ge dem namn för att kunna skilja dem åt. Vissa blev mer kända än andra. Samerna i Handsktummen blev många. Deras väg med klövjade renar gick över Kultsjön och Malgomaj för att sedan fortsätta över Volgsjön ner efter Ångermanälven som man kallade Resans vatten.
När de skulle färdas över Kultsjön och isen var öppen och man kunde se vakar, såg det ut som att vattnet var oroligt och skruvade ihop sig till vågor. Vattnet kultade. Det kunde det göra både om sommaren och om vintern.
Malgomaj var en plats där man brukade stanna med renarna och vila och se över sig själva och hjorden. Man byggde mjölkvakar där man mjölkade renarna och gjorde ost och messmör. Sjön kallades Mjölkens sjö alltså Malgomaj.
Den tredje stora sjön efter Ångermanälvens floddal fick namnet Volgsjön efter namnet Volga i Ryssland.
Tre stora sjöar blev sjöar där vägar möttes – Resans sjöar.
Och där i Kultsjön, ligger min iPhone.
STUDIER:
