Som huvudperson i mitt liv följer jag mig själv. Jag har mål som jag vill uppnå och gör saker för att nå dit … eller inte nå dit. Hur som helst måste jag välja, antingen gör jag ingenting, jag fegar, eller också försöker jag på alla sätt att kliva över de yttre eller inre hinder som står i min väg.
Men ibland får man hjälp. Någonting händer, precis som i böcker kan hjälten eller hjältinnan få en spark i röven att hitta modet att ta sig igenom sin rädsla, klättra uppför det stora berget, gå vidare i livet, börja med något nytt; en vändpunkt i livet som hjälper en att gå i en annan riktning, att utvecklas, att växa.
(Plot point kallas det på utrikiska när man skriver böcker. Story Engineering av Larry Brooks är bra att läsa om man vill lära sig mer om struktur och den dramaturgiska kurvan.)
Så gick det till för mig. Jag var rädd att säga vad jag tyckte, att läsa högt, att stå i centrum när det var många närvarande (som så många andra), hittade på ursäkter som vi oftast gör när vi är för fega.
Jag jobbade som översättare och handläggare på Luftfartsverket, jobbade med alla flygbolag som samarbetade med SAS. Jätteroligt. Många kontakter och resor. En dag kom min dåvarande chef och bad mig åka på en utbildning – Samarbete på befintliga arbetsplatser – eftersom han inte kunde. Kursen blev en ögonöppnare. Den ägde rum i Sollefteå. Det var i maj. Norrländska ljusa nätter, dans på hotellet, härligt gäng, fantastisk kurs och jag blev omvänd. Det här var något jag ville ägna mig åt, inte dansandet utan innehållet i kursen. Detta blev en vändpunkt.
Den andra större vändpunkten kom någon vecka senare när jag berättade om kursen för min chef. ”Du måste berätta om detta för hela avdelningen. Nästa onsdag på vårt morgonmöte blir bra”, tyckte han. ”Aldrig i livet! Sjuttio vilda hästar kan inte få mig till detta”, sa jag. ”Jo!” sa han. Jag blev ’sjuk’ och stannade hemma i två dagar. Men jag var tvungen att gå tillbaka … Det gick bra. Det var till och med kul. Jag blev mallig. Nu har jag undervisat, föreläst, haft kurser i berättande, skrivit kursbok om hur man blir en bra talare. Tack Rolf!
Jag tänker mig att vi alla har en dramatisk kurva i våra liv. För mig är det lättare att se bilden framför mig, att jag är som en häcklöpare som måste ta mig över den ena häcken efter den andra för att komma dit jag vill. Alla häckar är de hinder eller fiender som jag har – yttre eller inre.
Då är det lättare att skriva om sina karaktärer – de är ju vanliga människor de också.
