Min hustomte är glad nu.
Ett tag han var väldigt arg för att jag inte lyssnade på vad han sa. ”Du gnäller för mycket, hela tiden gnäller du”, sa han. ”Gör något!” Han stod på bron, med händerna i sidorna och såg upp på mig. ”Vad ska jag göra då, tycker du?” Jag såg ned på den kortvuxne varelsen framför mig som argt frustade och ekade. ”Vad ska jag göra då?” Han skakade på huvudet som om han tyckte att jag var både döv och blind, helt bortom all hjälp. ”Lyssna! Se dig omkring! Gräv! Du behöver inte alltid gå över ån efter vatten.” Han suckade. ”Jag återkommer”, sa han när han gick. ”Det är dags att du lär dig att lyssna.”
Och jag lyssnade och lyssnade. Lyssnade på vad byn berättade, på vinden som susade i släktträdens kronor, jag lyssnade hur det mumlades och argumenterades, jag lyssnade på hur det viskades om glädje och sorg, kärlekstörst och passion, slitna ryggar, hemligheter och orättvisor, brott och skam.
Detta är teman i mina pusseldeckare. Platsen finns på riktigt, vissa händelser är sanna, men resten är ren och skär fantasi.
Min hustomte säger: ”Äntligen har hon lyssnat, det var då för väl.”
