Med anledning av de bilder som har cirkulerat på FB av president Trump och hans First Lady kan jag inte hålla mig från att skriva lite om det viktigaste ämnet i världen – nämligen kommunikation. Det är ett ämne som har följt mig i hela mitt yrkesverksamma liv i någon form – läsandet, skrivandet, lärandet, föreläsandet, översättandet.
Jag skriver varje vecka om olika delar så det får ta ett par veckor.
KOMMUNIKATION är ett jätteviktigt ämne. Och svårt, men viktigt att veta och känna till när man beskriver sina romankaraktärer till exempel, vad som händer med dem i mötena med andra, vad de gör och varför, hur de uppfattas, hur de påverkas av varandra beroende på vad de har med sig i sina respektive påsar.
Kommunikation ingår i allt vi gör. Vi använder det när vi samtalar, förhandlar, lär ut, presenterar, skriver, säljer, älskar, gullar med varandra och bråkar. Vi kommunicerar oavsett vi vill det eller inte, hela tiden, även när vi inte pratar. Från det vi stiger upp på morgonen tills att vi möter John Blund på kvällen kommunicerar vi. Kanske till och med utan att ha sagt ett enda ord. Vi kommunicerar hela tiden – bara genom att finnas till.
Kommunikation kan vara som en riktig trasselsudd och kan vara svår att reda ut. Själva ordet kommer från latinets communicare och betyder gemensam, att göra tillsammans. Det vill säga att kommunikation är ett samarbete. Jag har ansvar för 50 % och du har ansvar för dina 50 %. Lätt sätt säga, men hur är det när man hoppar av ilska och bara vill slå?
Vad är det som sägs egentligen? Det är lätt att skapa konflikter – medvetna och omedvetna.
Ett bombsäkert sätt att skapa konflikt är att betona det negativa i vad en annan människa säger eller gör, att bli så oenig som möjligt. Finns det inga skillnader kan man alltid hitta på. Man kan leta efter saker och tala om hur fel den andre har och att egentligen är den andre dum i huvudet och dessutom en lögnare och en sladderkärring.
- Det sa jag inte alls.
- Det gjorde du visst. Du sa faktiskt så. Har du redan glömt? Har du blivit dement, eller?
- Hörru du, det är inte nåt fel på mitt minne, men du kanske har fel på din hörsel. Jag vet väl vad jag har sagt. Du kanske har vaxproppar i öronen? Kolla din hörsel!
- Åh, jag önskar verkligen att du fick höra hur du låter. Tänk om jag hade en bandspelare.
- Hur jag låter. Du skulle höra hur du själv låter.
Trots att kroppsspråket är mycket äldre än talspråket, var det först på 1960-talet man började utforska detta. Man fann att ett meddelandes genomslagskraft bara till ca 7 % består av ord. Röstläge, tonfall m m utgör 38 % och 55 % är icke verbala signaler, IVK -Icke Verbal Kommunikation.
I exemplet ovan var det förmodligen hur personen såg ut och lät och inte vad han egentligen sa som gjorde att det blev trassligt.
En typisk kommunikationskedja kan förklaras så här.
Det finns en Sändare som skickar ut ett meddelande till en Mottagare. Sändaren hoppas naturligtvis att Mottagaren ska uppfatta meddelandet på det sätt som Sändaren vill, men säker kan inte Sändaren vara förrän Mottagaren har reagerat på något sätt. Det händer så mycket på vägen mellan Sändare och Mottagare. Brus kan man kalla det, det är i alla fall hinder av något slag. Mottagaren har dålig hörsel, vill inte höra, förstår inte språket, tycker inte om Sändarens attityd eller klädsel eller meddelande, eller Sändarens sätt att fråga, luktar illa, fel politiskt parti … kan vara vad som helst. Mottagaren skickar tillbaka ett meddelande beroende på hur han uppfattat Sändaren. Han kanske kommer med en motfråga, slår till, vänder på klacken och går, skrattar, svarar korrekt, nickar, knyter nävarna, kastar sig om halsen på Sändaren, säger ingenting…
Det är en intressant tanke när man skriver romaner att veta att både antagonist och protagonist, precis som alla människor, alltid har en anledning, ett syfte och ett behov att säga det de säger och gör. Det får man klura ut och det är kul.
Människor skaffar sig 60-80 % av sitt första intryck av en ny person på några sekunder,huvudsakligen baserat på kroppsspråket, det vill säga den icke verbala kommunikationen.
Man kan säga att IVK är ett kodspråk, som ett trafikljus. Signalerna som kroppen sänder ut är viktigare än ord. Innan vi ens börjar tala, har redan våra gester, vår hållning och våra uttryck sänt ut meddelanden och information till omgivningen.
Kroppsspråket omfattar rörelser, sätt att gå, kroppshållning, var och hur man placerar sig, gester, ansiktsuttryck, ögonrörelser. Till IVK räknar man också in revir, kläder, saker som man har omkring sig.
Att kroppen är viktig förstår man om man tittar närmare på vårt språk. Vi har otaliga uttryck där kroppen eller kroppens delar av kroppen är med: dra någon vid näsan, tappa hakan, vända någon ryggen, sätta näsan i vädret, tindra med ögonen, se upp till och ned på någon, vara lätt på foten, dra benen efter sig osv.
Men man får se upp. Stämmer kroppssignalerna med orden? Om man kryper ihop en kall vinterdag behöver det inte betyda att man är osäker eller negativ, man kan faktiskt frysa.Forskning har visat att icke-verbala signaler gör omkring fem gånger så stort intryck som verbala, och att särskilt kvinnor förlitar sig på det icke-verbala budskapet och ignorerar det verbala när de två inte stämmer överens.
Reviret
Att människan har ett revir är förmodligen inget man tänker på i vardagssammanhang men det är viktigare än vad man tror. Revir har ofta med avstånd och beröring att göra. Hur nära andra människor vi sitter och står, vilka vi berör, när, var och hur. Vilken relation vi har och vill ha så klart. Vi har det i språket, vi håller någon på en armlängds avstånd. Närmare än cirka 36 cm från vår kropp släpper vi inte in vilken som helst. Det är klart att vår tandläkare och läkare måste få komma nära (det skulle bli svårt för dem att arbeta annars) och naturligtvis dem vi älskar.
Men vad händer om någon annan kommer för nära, in i vår intima zon, någon som inte har rätt att vara där? Då reagerar vi direkt. Kroppen reagerar. Hjärtat börjar slå fortare. Vi tar ett steg tillbaka, vi vill fly. Vi söker efter något att skydda oss, vi korsar armarna framför bröstet, eller håller en kaffemugg, en pärm, en sax, en kniv framför oss som skydd. Vi kan inte tänka klart, vi har bara en tanke i huvudet – vi vill fly.
Ponera nu att vi har en karaktär som vill få en annan karaktär att gå med på ett ofördelaktigt avtal, att avslöja en hemlighet, att få denne att känna sig osäker och rädd. Det är inte så svårt egentligen. Man tar ett steg in i den karaktärens intima zon, petar honom/henne i magen, lägger handen på hans/hennes axel, ser till att ansiktet kommer nära den andres ansikte, blåser ut rök, har en sur andedräkt och luktar starkt vitlök och gammal sprit. Den andre ser sig omkring efter ett ställe att få skydd, tar förmodligen ett steg bakåt, du följer bara efter, pratar hela tiden, eller säger ingenting, ser bara kallt på den andre, och ser till att ditt ansikte är nära. Du vill få den andre på fall. Den andre karaktären tar flera steg bakåt, grabbar tag i något för att skydda sig, kanske slå och du följer efter. Till sist är den andre fast i ett hörn, kommer inte längre, känner sig hotad, kanske rädd, kan inte tänka och till sist – jag gör vad som helst. Han/hon håller upp händerna och säger: ”Ja, jag ger mig. Du får som du vill.”
Ett garanterat säkert sätt att få andra att känna sig rädda, hotade -och då kan vad som helst hända.
