I Bjurholm anordnar man kvinnofrukostar sedan många år tillbaka, två gånger på hösten och två gånger på våren. Jag vet inte hur det är i andra delar av Sverige men i Bjurholm gör man i alla fall det. Och det är trevliga tillställningar, mycket välbesökta. Det är ett tillfälle att dels äta sig mätt på en frukost bestående av godsaker som man inte alltid har hemma, åtminstone inte jag, dels träffa andra kvinnor. Det är ett väldigt sorl och många skratt hörs från kön till smörgåsbordet. Man tar en assiett eller två och förser sig med hälsogröt, skinka, leverpastej, sill, ägg, bröd, kex och marmelad, ostar och frukt som lagts upp där. Men det är inte bara magen som erbjuds förplägnad, man blir även trakterad med en föreläsning om något intressant.
För några år sedan var jag gästtalare där. Det var när jag hade kommit uppflyttande från Norrköping med 1 500 kartonger, fyra hundar och släde på taket och behövde ro i själen i skogen och lugnet. Jag pratade då om vikten av att ha balans i tillvaron och hur man kunde få det. Ett par år senare, på väg från soptippen råkade jag hamna på den lördagens kvinnofrukost och det var där och då som jag blev inspirerad till att börja spinna, inte bara fårull utan också hundars ull och blanda med silke och alpacka.
På kvinnofrukosten i lördags kom Karin Wallin från Nordmaling och berättade om sitt vävande och visade upp vad hon gjort. Temat hon hade var Jorden vi ärvde och hennes tanketrådar, som hon kallade det, syntes också i det hon visade. Hon vill hela tiden lära sig ny teknik, ta vara på gamla textilier och man måste våga vara kreativ tycker hon. Till exempel visade hon en liten matta där hon vävt in blommor och en tavla där hon vävt in en riktig murgröna.
Och naturligtvis blev jag inspirerad, inte till att börja väva, men jag tog fasta på hennes tema Jorden vi ärvde. Jag tänker att vi har ärvt det som finns i och på jorden, de slingriga rötterna under ytan, löven och barren, kottarna, bären och svamparna och även om vi inte kan se allt finns det dock där. Träden kan vi se, de kan vara höga, ståtliga, bruna, gröna och vi kan höra dem, vinden susar i topparna, det knakar i stammarna, fåglarna kvittrar, det mumlas och diskuteras om vi lyssnar noga.
Som skrivande berättare tänker jag på våra släktträd så klart, arvet som kommer från släktträdens rötter, stiger med saven upp genom stammarna, mot kronorna, susar i vinden och berättar viskande om glädje och sorg, kärleksbrev och passion, hemliga frukter, slitna ryggar, barnadöd, brott och skam. Visst kan man få inspiration och väva in sådana tanketrådar i en berättelse?
Innan vi avslutade frukosten tog jag tillfället i akt och bad att få komma på ett kvinnofrukostmöte till hösten och berätta hur viktigt det är att bevara sagor och skrönor, lokalhistoriska berättelser, gamla föremål och berätta kring dem för att återuppväcka gamla minnen.
