Idag firade jag tredje advent med att hälla lönnsirap på min frukost med grekisk yoghurt, banan och havregryn. Älskar den kombinationen. Och då dök min morfar upp i huvudet. Lustigt hur hjärnans minnesboxar triggas igång av dofter och smaker.
Min morfar brukade sitta på sängkanten när jag var liten flicka och berätta om sina resor och saker han gjort. Han hade rest över hela världen. I fantasin. Speciellt var det Kanada han brukade berätta om, förmodligen för att han gärna ville åka dit eftersom hans ena bror hade flyttat dit som 20-åring. Han berättade om stora skogar och berg, vilda djur och indianer. Morfar var skomakare men jag är rätt säker på att han hade blivit en berömd berättare eller författare hade han levat nu. Jag ser honom framför mig där han sitter böjd över svanhalsen eller vid symaskinen och lagar väskor och skor till folket i trakten. Han gjorde mina första pjäxor och min äldste sons första näbbkängor (och mina med för den delen). Han satt i källaren i gamla Frälsningsarméns lokaler i Vännäs och sydde på sin läst. Fantiserade. Drömde. Och så sjöng han. Båklandets vackra Maja var den sång jag ville höra allra mest.
Och han sa en sak som har varit en ledstjärna för mig. ”Man ska aldrig bli så lat att man inte orkar drömma. Lova mig det Lillan. Du får aldrig sluta fantisera och drömma och önska dig saker. Om du gör det, vissnar du bort.”
Min mormor däremot var mer jordnära. ”Du ska int’ fantiser’ sä mycke’, ” brukade hon säga till mig.
Fortsättning om drömmar följer …
