På min skriv-ditt-liv-kurs i Lycksele i höstas fick deltagarna ta med sig en sak som hade följt dem varje gång de flyttat. Man kanske inte tänker på det men om man ser sig omkring hemma så har man flera saker som man vill ha kvar, och de följer med flytt efter flytt. Man kan undra varför och vad sakerna betyder. Och vilka minnen, händelser och personer som är knutna till sakerna.
Jag har en sak som jag far haft med mig i alla flyttar från 1968. Och jag har flyttat många, många gånger. Jag förundras över att den här saken har hängt med i så många år. Och jag frågar mig vad är det som är så speciellt med denna lilla tingest? Den måste ju vara viktig eftersom den har följt med från Lysekil, Uppsala, Stockholm, Umeå, Solna, Norrköping, Bjurholm och nu Uppsala.
Året var i alla fall 1968. Jag hade kommit tillbaka från Lausanne i Schweiz där jag läste franska, precis som så många andra i min ålder på den tiden. Jag var hemma ett par månader och sedan bestämde jag mig för att åka till Paris. Det var spännande med studentupproret, stenkastningarna. Jag bodde högst upp i ett litet rum med tvättfat, toa i korridoren, mitt i Paris med utsikt över takåsarna, precis så romantiskt som det låter.
Jag träffade Dr Yungaw från USA och tillsammans utforskade vi kyrkor, museer, kollade Seines broar, inte alla 37 men många, letade böcker i bokinisternas lådor på kajerna, drack rödvin och rökte Gauloise, åt ratatouille på varje restaurang vi hade råd att gå in på, var statister i en Maigret-film och pratade och pratade. Året var ju 1968 så det fanns mycket att dryfta. Jag åkte tillbaka till Sverige, med flera kilo böcker, smörknivar i trä, skor och den tingest som har följt mig nu i 46 år. Jag lovade att komma tillbaka till Paris men så blev det inte. Jag åkte till Uppsala och fortsatte mina studier på universitetet.
Tingesten, den lilla kakelplattan, med hunden, stoppades ned så klart.
