Idag, långfredag, en dag som när jag var liten var en väldigt tråkig dag. Och när jag ser ut genom fönstret ser dagen idag faktiskt tråkig ut, men som doktor Jim i min pusseldeckare säger, att det som man har inom sig visar sig utåt. En klok doktor, han Jim. Men i alla fall funderade jag där jag låg i sängen och väntade på att dagen skulle vakna till sig, att dagen idag blir en bra manusläsningsdag.
Sedan jag såg Malin Lindskog bli intervjuad på tv4 i förrgår har jag tänkt på att detta med att vara lektör för med sig så mycket positivt. Sedan i januari år har jag medverkat till att tre böcker har blivit utgivna, ett manus ligger hos förlag och det ser ut som att det blir fler. En biografi är på gång.
Att vara lektör handlar för mig, har det visat sig, inte enbart att läsa och komma med förslag till förbättringar vad gäller perspektiv, karaktärer, dialoger och språkgranskning, korrekturläsning och stil och så vidare. Att vara lektör och få ha kontakt med författare innebär så mycket mer.
Jag får bara bollplank. Det skrivs många frågor och svar fram och tillbaka mellan oss: Hur lång ska baksidestexten vara? Kan du läsa igenom förordet och säga vad du tycker? Ska det vara med över huvud taget? Måste jag ha en epilog om jag har med en prolog? Vilken av bilderna tycker du jag ska ta med? Hur ska jag beskriva mig själv? Måste jag ha med en bild? Kan du läsa igenom pitchen, brevet till förlaget och säga om du tycker det är bra? Måste jag ha med allt jag gjort? Vad ska komma först? Handlingen i boken eller mitt cv? Vad tycker du? Är titeln bra? Passar titeln till bokens handling? Kan du ändra i pdf:en? Vad tycker du?
Jag får som lektör komma en författare närmare in på livet så att säga, och för mig är detta en gåva, att inte bara vägleda genom texten utan att dessutom diskutera annat som rör bokutgivningen. Och jag själv lär mig så mycket, men det törs jag kanske inte säga.
Jag har de facto ett fantastiskt jobb.
