Efter att jag fick den här idén i november 2018 att skriva om gruvliga händelser i Lillarmsjö, blev jag som besatt. Jag skrev och skrev – det var så kul. Det var ju lätt det här, tänkte jag. Och det var det också – länge …
Jag har på en del av mina kurser talat om vikten att jobba med karaktärerna, att de ska inte likna varandra, ha ett eget språk, att de inte får tala på samma sätt. Det är viktigt att som läsare kunna särskilja dem på det sätt de pratar och uppför sig. Och man ska tycka om dem … eller inte. Det hade jag tänkt på i mitt eget skrivande också, jodå.
Men vad jag inte hade tänkt på, eller glömt eller förträngt, i hastigheten av mitt skrivande, var hur viktigt det är att göra ett bra researcharbete. Jag var så inne i mitt skrivande att jag inte tänkte på att saker och ting faktiskt kan förändras, eller vara annorlunda beroende på ställe och tid.
En kväll (i förrgår faktiskt) efter idogt skrivande, gick jag omkring och donade lite i köket, och som ni som skriver vet kryper sig både karaktärer och handling in under skinnet. Man får liksom aldrig vara ifred. Jag stod vid spisen och rörde om i tomatgrytan. Har ni märkt hur ofta funderingar och idéer dyker upp när man gör något annat än skriver?
Hur som helst funderade jag på kriminalteknikernas rapport, i boken alltså, och som jag själv skrivit, att man funnit bottenfärg på en av stenarna under vattenytan, vilket skulle innebära hade jag tänkt, att någon dragit upp en båt och lagt till vid stranden. För att göra det ännu mer spännande tänkte jag vidare att jag skulle ta reda på vilket märke bottenfärgen hade så jag kunde jämföra med andra båtar.
Mallig över idén, tills jag efter flera samtal med olika båt- och färgfirmor fick klart för mig att jag var helt fel ute. För det första är det förbjudet med giftig bottenfärg i insjöar, utom i Mälaren. För det andra har alla människor plastbåtar nu för tiden och de behöver ingen bottenfärg och dessutom har de hård botten och även om de kör emot stenar så lossnar inte färgen, såvida de inte är påmålade med bottenfärg förstås vilket de sällan är.
Det borde jag ha tänkt på efter att ha varit gift med en seglare och minns att vi skrapade bort alger och strök på ny bottenfärg, giftig, men med mun och nässkydd på plus handskar.
Jag fick alltså tänka om och det innebar att handlingen, intrigen förändrades något, och tidslinjen – den fick jag möblera om på flera ställen.
Hur det blev?
Det får ni läsa om i boken Inga rökta abborrar när den kommer ut senare.
