Vid väntan på något kommer ibland det man inte förväntar sig, läste jag någonstans …
Jag fick ett blad i brevlådan häromveckan att sotaren skulle komma på besök och att det var viktigt att skyddsanordningar för uppstigning på tak och skorsten skulle finnas och vara väl underhållna. Jisses, skulle jag måsta upp på taket och kolla var min första tanke. Men så tänkte jag att jag kunde nog vara lugn eftersom mitt tak för drygt ett år sedan fick ny (och dyr) plåt, nya stegar och doningar så att sotaren skulle kunna känna sig säker när han klättrade upp på taket. Kom ihåg, stod det, att du bär ansvaret.
Så kom han då Robin Sotare, bad om ursäkt för att han var sen, glad, klädd i helsvart med en luva neddragen över pannan, en sotarvisp över axeln, precis som man tänker sig att en sotare ska se ut. Min vita samojedtik Anja blev jätteglad, viftade på svansen och svassade runt honom trots att vissa säger att vita hundar inte gillar svarta hundar och svartklädda människor. Robin Sotare berättade att hans bror har draghundar och att de bor i Mosjö.
Kul, tyckte jag och berättade att min morfar var född i Mosjö och att två av mina karaktärer i min pusseldeckare ”Den som inga byxor har” bor i Mosjö.
Jag hade tidigare tömt braskaminen på all aska och han nickade nöjt när han öppnade luckorna och tog sig en titt. Sedan bredde han ut ett stor svart skynke över kaminen och drog därefter ut och upp på taket. Jag hörde hur det rasslade i röret och i kaminen och tänkte att nu åker vispen upp och ned i skorstenen och all sot som fastnat åker ner.
Så kom han tillbaka, nu med en dammsugare. Han dammsög länge och väl.
Nu får du komma frun, sa han och räckte över en ficklampa till mig för att lysa runt i kaminen. Så fick jag en liten föreläsning och en kort utbildning om vart röken tog vägen upp i röret, och hur jag skulle göra för att det inte skulle ryka in så mycket, och att näver är det bästa att använda och björkved ska det helst vara.
Jag beslöt mig att förära honom en bok, det kändes naturligt eftersom han kände till Mosjö där mina bokkaraktärer bor. Och Anja gillade honom.
Jag läser inte så mycket, sa han, men den här ska jag läsa. Det enda jag läser är science fiction, fortsatte han, men på engelska. Jag köper allt jag läser från Black Library.
Aha!! Vad är det som är så bra med science fiction då, undrade jag. Men där finns allt, sa han, spänning framför allt. Och så berättade han om skillnaden mellan low sci fi och high sci fi (jag visste inte ens att det fanns två olika typer), hur världarna kan se ut i respektive typ, karaktärerna, vilka konflikter som kan uppstå och hur viktigt det är med att det ska finnas ”en hjältes resa”, att huvudkaraktären måste lära sig något och de andra karaktärerna också. Finns det inga konflikter blir det så tråkigt, tyckte han.
Min dag glimrade till, vi stod på var sin sida om altanräcket, han på väg till bilen med dammsugare och visp, vi pratade böcker och läsande.
Skriver du inte själv, undrade jag innan han gick. Nej, jag kan inte skriva, jag är dyslektiker svarade han. Men jag kan läsa.
