Att vara spökskrivare
Att spökskriva innebär inte att man skriver om spöken eller otäcka spökhistorier för att skrämmas. Att spökskriva innebär att man hjälper någon att skriva sin historia, en speciell händelse i sitt liv eller en idé till ett projekt som man bara måste få på pränt men inte har vare sig tid eller ork själv att producera eller göra färdigt. Man har inte heller tillräckliga kunskaper vad gäller den språkliga utformningen.
Att vara spökskrivare innebär att man har ett nära samarbete med den person som man hjälper; man måste vara lyhörd för vad den andre vill, lyssna in vilka önskemål han eller hon har, kunna samarbeta och kunna ändra i text alltefter önskemål men också efter förslag till förbättringar.
Att vara spökskrivare innebär att man nästan alltid är anonym, det vill säga man ståtar inte med sitt namn i den färdiga boken eller historien. När arbetet med manuset är färdigt finns inte heller manuset kvar hos spökskrivaren.
Att vara spökskrivare åt någon innebär att det lätt kan bli väldigt personligt. Därför är det bra att man skriver ett avtal som är bindande, ett avtal där båda känner förtroende och trygghet för varandra, vad som ska ingå och inte ingå, vad som händer om man inte kan samarbeta och så vidare.
Som spökskrivare får man betalt. Vissa har fasta priser men jag har ingen fast prislista. Det beror på vad för sorts uppdrag det gäller, t ex hur lång tid det beräknas ta, om det redan finns färdigt material, om det är kostnader förknippade med arbetet. Men vanligt är att man i avtalet gör upp om pris och att man som spökskrivare får betalt under arbetets gång.
