Har ni hört hur vinden susar i släktträdens kronor, överallt? Ovan jord bildar släktträden stora skogar, under jorden finns långa och slingriga rotsystem; de finns där men vi ser dem inte. Löv, barr och kottar, bär och frukt faller ner på marken och bildar så småningom nya träd. De korsbefruktas, ibland inympas de för att få nya arter, hybrider. Stammarna kan vara bruna, ljusa, fläckiga, sträva, höga, ståtliga, greniga, kala, brokiga. Om vi lägger örat mot jorden kanske vi kan höra hur det mumlas och argumenteras.
De träd – plommon- och körsbärsträd kanske – som vi tycker bäst om växer i vår egen trädgård så klart. Vi älskar de träden mer än de träd som växer i grannens trädgård. Vi ansar och vårdar dem så att de ska må bra; de samtalar med varandra, mår inte rötterna bra mår inte kronan bra heller och det blir ingen frukt. När trädet dör finns det inte kvar, men likafullt är det kvar i själva rotsystemet under jorden.
Så är det med vår släkt också. Våra släktträd behöver kärlek och vård, i levande släktträd talar kronor och rötter med varandra. Släktsaven som stiger upp ur jorden genom trädet binder samman det gamla med det nya.
Lyssnar man på vad stammarna och kronorna viskar kan man höra om glädje och sorg, kärleksbrev och passion, hemliga frukter, slitna ryggar, barnadöd, brott och skam.
Och om vi lyssnar riktigt noga, säger trädkronornas susning: Glöm oss inte! Berätta om oss!
(Fritt efter ett papper som jag hittat i mina högar. Okänd författare.)
