Arbetet med min pusseldeckare Inga rökta abborrar går framåt, fast inte lika smidigt och fort som jag hade trott och hoppats när jag började.
När jag hade skrivit tre fjärdedelar av boken tog det stopp. När det tar stopp i skrivandet vet jag – påläst som jag är och lektör som jag är!! att det är bra med rutiner, att sitta och vänta på att det ska komma något, att ta en paus och gå tillbaka, att ta en mening i taget och så vidare och så vidare. Jag hade gjort en rätt hyfsad synopsis, visste hur boken skulle sluta och jag följde den fram till tre fjärdedelar.
Där tog det stopp. Jag kom helt enkelt inte överens med mina karaktärer. De fick plötsligt för sig att lägga sig i, förvisso inte alla som tur var. Några var mer högröstade än andra. Vi hade plötsligt olika åsikter om vissa saker, karaktärerna och jag. Jag fick inte bestämma. De hade till exempel den dåliga smaken att ha en åsikt om vem som hade mördat Jon. Det hade jag ju bestämt redan i början, men se under skrivandets gång var det som om vissa karaktärer kivades om vem som skulle vara mördaren.
Jag gick ut med hundarna i skogen som jag oftast gör när det står stilla. Och nu när det är halt och moddigt fick jag trampa på ordentligt och anstränga mig. Tidigare i veckan hade jag fått ett förslag att låta karaktärerna vara mer delaktiga, att låta dem komma fram och visa sig. Okej då, tänkte jag där jag gick och pulsade i snön. Jag intervjuar dem.
Så jag frågade mjäkiga Sofia. ”Varför skulle du vilja mörda Jon?”
”Jag?” undrade hon. ”Ja… jag skulle väl aldrig ku… kunna mörda Jon. Han som är så snäll.”
”Jag frågade inte om du skulle kunna, utan om skulle du vilja?”
”Jaa, absolut! Han är inte alls snäll … dum, dum, dum. Men jag skulle be någon att göra det.”
Jag frågade Selma.
”Du då?”
”Hah!” svarade hon och blåste ut luft genom näsborrarna, som en häst. ”Det ska jag säga dig Louise, att den där skitstöveln är inte att lita på för fem öre. Gå in och kika på hans bankkonton så förstår du vad jag menar. Fråga honom om hur och vem han fått sina pengar av. En riktig jävla skrytmåns och lögnare.”
”Skulle du kunna mörda honom?”
”Skojar du, löjlig fråga. Självklart.”
”Hur?”
”Jag vet inte, jag får ha en heta-stolen-sittning med de andra karaktärerna. Vi hittar säkert ett sätt.”
