Ingen kan ju ha kunnat gå miste om att 2020 var ett kaotisk och annorlunda år, för många ett fasans år: många har mist livet, förlorat jobb, inte kunnat umgås, tvingats i karantän som man inte valt och hålla sig hemma, sett till att man har sprit till hands, inte träffat nära och kära. Vi har varit tvungna att radikalt ändra våra beteenden. Detta har fört med sig många förstörda relationer. Vi har inte kunnat kramas, inte ens ta varandra i hand, hälsa med armbågen – vad är det för trams. Att bjuda med armbågen innebär att man inte menar det.
Själv har jag changserat – sitter framför tv:n i fåtöljen och äter, en handduk som haklapp, spiller på tangentbordet framför datorn, smular på golvet, jag sminkar mig inte, går i samma bylsiga jeans dag efter dag, kan inte hålla reda på vilken dag det är.
Jag drog och slet i dörren till tandläkarmottagningen en måndagsmorgon klockan 8 och irriterades över att de förmodligen hade försovit sig när jag plötsligt insåg att det var söndag. Jag väntade flera timmar måndagen därpå att Anticimexkillen skulle komma och kolla vad som behövde göras i källaren innan jag kom på att det var på tisdagen han skulle komma. Hepp!
Muntra tillrop läser jag överallt – ät något gott, ta hand om dig själv, ring en vän, gå på promenad. För egen del har jag deltagit i mängder av webinarer, läst vad andra har skrivit och konstaterat att det inte har gått någon nöd på mig. Dels tillhör jag den ”sköra” kategorin 70-plussare med ett liv bakom mig, dels behöver jag inte oroa mig för att gå miste om livet framför mig som många unga gör.
Jag kommer ihåg studien med barnen och godisbitarna. Studien gick ut på att testa deras karaktär och förmåga att se framåt. Varje barn fick en godisbit framför sig och sedan vänta femton minuter innan de fick äta upp den. Om de lyckades vänta ansågs de ha viljestyrka och få en god framtid. Precis som jag brukar göra med mina hundar när jag vill att de ska vänta tills jag säger var så god. Men … varför vänta? Varför ska ungdomarna inte passa på nu, inte ta vara på livet för att inte riskera att förlora något? Ingen vet vart pandemin leder, ingen vet vad som döljer sig bakom hörnet.
Men man kan vända på det, det kunde ha varit värre. Tur att pandemin kom nu och inte för hundra år sedan. Världen har utvecklats, gjort stora framsteg, det gick snabbt att få fram vaccin. Helt klart är att en ny verklighet väntar, en spännande sådan. Något har hänt med oss, vi har fått nya tankeställare. Kriser kan få oss att vilja våga välja nya vägar, hitta nya möjligheter att berika våra liv. Jag gläder mig åt digitaliseringen, att folk återvänder till landsbygden (läs Norrland), bort från stressiga storstäder, och jag hoppas på fler skolor och förskolor, fler små butiker och företag med lokala råvaror och produkter. Och det vore förment av mig att inte hoppas på att fler blir tidsvittnen, det vill säga att fler skriver och berättar hur det var före pandemin och efter.
