Omkring år 2000 före Kristi födelse kom de första jägarna och fiskarna på sina strövtåg från sydligare nejder upp till gränsen mellan Västerbotten och Ångermanland. De drog upp efter älvar, bäckar och sjösystem från kusten där Hörnån och Lillarmsjön var det ena. Växtligheten kom igång och olika djurarter började vandra in och bilda revir. Ungefär vid tiden före Kristi födelse grävdes fångstgropar för att fånga älgar och vildrenar. Fångstgroparna var i bruk ända in på 1700-talet, möjligen ända in på 1800-talet. 1864 blev det förbud att använda fångstgropar för att fånga djur … men fångstgroparna finns kvar.
Århundraden lades till århundraden tills den dagen då fiskare och jägare började odla marken och valde att bosatta sig för gott i Lillarmsjö omkring år 1672.
Man hör ofta denna lilla by kallas Gräddhyllan. Många väljer att köpa hus där för att njuta av bad i sjön, av fiske i tjärnarna där ädelfisken vakar, av orrar som spelar tidiga majmorgnar på Lindqvists åker och på sjön nedanför om isen fortfarande ligger kvar och av storspovens ödsliga och dystra toner som hörs i sommarlandskapet. Och där – tro det eller ej – där kan de mest gruvliga saker utspela sig.
Om några av dem skriver jag i serien om Lillarmsjömorden. Den första har än så länge arbetsnamnet Inga rökta abborrar.
Skylten är gjord av Anders Bergman i Lillarmsjö. Den står intill parkeringen vid badplatsen när man kör in i byn från 92:an, vägen mellan Bjurholm och Umeå. En likadan skylt finns vid andra infarten och välkomnar besökare som kommer norrifrån. Oavsett från vilket håll man kommer ska man känna sig välkommen till denna pärla vid Lillarmsjön.
