På någon kanal igår kväll var ett inslag om båtflyktingar och bilden på den lille pojken som låg på stranden med ansiktet i vattnet visades. Det fick mig att tänka på en händelse för många år sedan då yngste sonen, min väninna och jag, mitt i natten tog oss från den grekiska ön Milos till fastlandet i liten sightseeingbåt.
Vi hade bestämt oss för att under de två sista veckorna i juni båtluffa i Egeiska havet. Tre öar i ögruppen Kykladerna hade vi valt att besöka – Paros, Mykonos och Milos. Vi skulle vara fyra dagar på varje ö innan vi på lördagen skulle ta färjan från Milos tillbaka till Pireus, vidare till Aten och så Sverige.
Efter två dagar, en torsdag, utbröt strejk – all båttrafik i hela Grekland stoppades. Kaos. Alla ville ta sig till fastlandet – svenskar, finnar, tyskar, danskar. Det var köer till hotellen där man kanske kunde få låna en telefon, till bankerna för att ta ut pengar, kontanterna tog slut. Kunde man ta sig till någon annan ö med flygplats, där man kanske kunde få en flygplansstol? Vad gjorde charterbolagen, satte de in extra plan?
Vi tog det lugnt, tog med frukosten till stranden och spånade. Nog vore det väl konstigt om vi inte skulle kunna hitta någon som ägde en båt och som skulle kunna ta oss till fastlandet? Grekland, med alla skeppsredare och sjökaptener, skulle det vara så svårt?
Vi tog oss till turistbyrån och frågade. Vi hade tur. Bakom receptionen satt ägaren till en av sightseeingbåtarna.
Han lyssnade på oss, nickade och sa:
”Ja, det kan jag, men det kostar.”
”Självklart, vi förstår. Hur mycket?”
”Om jag ska köra er över till fastlandet, inte till Pireus, det går inte, men till en annan hamn, så behöver ni samla ihop 15 personer. Kom tillbaka klockan 7 ikväll.”
Vi gick tillbaka till hyresrummet och packade, värdinnan skakade på huvudet när hon fick veta hur vi skulle ta oss över havet. ”Very dangerous, very dangerous”, sa hon gång på gång. ”Long way…” Hon hade rätt men det förstod vi inte då.
Vi gick runt på gatorna och berättade för folk att det fanns möjlighet att ta sig till fastlandet och vi lyckades samla ihop femton personer. Klockan 6 satt vi i den lilla restaurangen utanför turistbyrån. Vi hade beställt citron- och oreganodoftande souvlaki så klart, och rödvin för att njuta in i det sista. Folk hade samlats och satt på trottoaren, på sina ryggsäckar, några hade gjort som vi och beställt in mat. Katterna strök omkring våra fötter och fick sig några godbitar. Vi väntade spänt.
När klockan var halv 7 kom en liten sightseeingbåt intuffandes och lade till vid en pir. Männen ombord började plocka ner alla skyltar, till och med namnskylten, nu kunde man inte se att det var en turistbåt längre. Mannen som vi träffat tidigare på förmiddagen klev iland och gick raskt upp mot turistbyrån. Han såg väldigt bestämd ut. Strax före klockan 7 kom han ut med en tjock pappersrulle under armen, sjökort antog jag att det var. Han såg sig omkring, fick syn på oss, pekade på oss och sa. ”You ladies are in charge. We’ll leave at 7.”
Vi packade ihop våra kassar och ryggor i en hast, maten fick vi lämna men inte vinflaskan, den tog vi med oss. Väl ombord samlade jag in pengar och betalade kaptenen.
Resan till fastlandet tog drygt åtta timmar. Medelhavet var lugnt, dyningar förstås, det var svart runtomkring, tyst, bara ett jämnt dunkande från motorn. Några spydde. Andra snarkade. Jag kände mig lugn där jag stod på akterdäck och kikade upp mot stjärnhimlen.
När vi närmade oss kusten släcktes alla lampor och lanternor, dunkandet avtog och tyst, tyst fick vi gå i land. Klockan var 4 på morgonen. Kaptenen stod på övre däck, höjde handen. ”Nice doing business with you ladies.”
I parken intill bredde vi ut våra liggunderlag och vilade tills solen gick upp och vi hittade en buss som tog oss till Aten. Vi hann med flyget till Arlanda och var på jobbet på måndagmorgon, tacksamma.
