För många år sedan, på min tid som adjunkt vid Linköpings universitet hade jag förmånen att delta i ett internationellt projekt On creativity and thinking. Jag minns ett speciellt tillfälle, den australienske föreläsaren (har glömt hans namn!!) berättade om en arbetsplats där samarbetet inte fungerade så bra. Den ene efter den andra kom till chefen och sa i förtroende: ”The problem is and the solution of the problem is … ” Alla trodde sig veta att det fanns ett enda problem och kunde man bara lösa just det problemet så skulle allt ordna sig.
Vi säger det ofta: Problemet är … och då problemet är löst är bekymret ur världen.
I Tanken språket och verkligheten handlar ett kapitel om metaforer och den jag speciellt funderar på handlar just om att lösa problem. Om man tänker sig att man har en stor glasburk med kemisk vätska i vilken man stoppar alla sina problem, det ryker och bubblar och problemen, stora som små, löses upp. Vissa tar längre tid att lösas upp, de löses upp efterhand, men de försvinner inte helt och hållet. De finns i burken och väntar på att bli upplösta, tar tag i andra problem som också finns där. Alla problem som man stoppat ner i burken finns kvar, upplösta åtminstone till en del och uppblandade med alla de andra problemen. Ibland ryker det och bubblar utav sjutton när problem löses upp, men de finns kvar i burken, kan inte lösas en gång för alla.
Tänker vi så, får vi ett nytt sätt att se på livet. Alla får vi problem, vi löser dem mer eller mindre och går vidare, men de finns kvar inom oss. Förhoppningsvis har vi lärt oss något. Ett problem behöver inte vara ett misslyckande, det behöver inte vara viktigt att alltid hitta den rätta lösningen. Däremot kanske det är bättre att se ett problem som något naturligt, en pusselbit som återkommer och bildar ett mönster i våra liv.
Det gäller såväl oss som individer som de personer vi befolkar romanerna med.
Kan man då säga att livet är ett enda stort problem?
