Reculer pour mieux sauter, ett av de ’bons mots’ som finns i franska språket, innebär att man måste ta ett steg tillbaka för att hoppa bättre, det vill säga stanna upp för att få en bättre överblick av problemet man ställs inför.
I min värld händer det något varje dag. Ta min gräsklippare till exempel. Innan den startar måste jag trycka fyra till fem gånger på den där gummipluppan ovanpå som för att choka upp gräsklipparen för att den ska starta lättare, så där som man gjorde förr med gamla bilar, ge lite choke. Därefter måste jag dra i snöret ett par gånger. Den här gången startade inte gräsklipparen. Jag tryckte fyra, fem gånger igen. Drog i snöret. Den startade fortfarande inte. Två tryckningar till för att vara säker. Drog. Inte ens en rökpust. Jag blev frustrerad och arg, gick därifrån. Vad var det för fel? Jag gjorde ju som man ska göra, som jag alltid brukar göra. Men den här gången spelade mina erfarenheter och kunskaper mig ett spratt. Jag tog ett steg, flera steg, tillbaka. Tänk, Louise! Vad ska du göra? Köpa en ny? Springa till grannen? Lämna in gräsklipparen på verkstan? Med ilska kommer man inte långt. Jag såg mig omkring, drog bort gräsklipparen till en annan plats, plattare, och inte så mycket gräs. Tryckte på gummipluppan tre gånger, drog i snöret och Vips! Den rackar’n startade. Aha, ny lärdom.
Två av arketyperna i romanskrivandet är protagonisten och antagonisten. Protagonisten, hjälten eller huvudpersonen, är den som har en uppgift, ett problem att lösa. Antagonisten representerar den kraft som ska stoppa och hindra protagonisten att lösa problemet genom att sätta upp hinder, skapa dilemman. Det kan vara en manipulativ eller avundsjuk granne, en bitter släkting, svartsjuk älskare, någon som har en egen agenda och vill förnedra hjälten, ett missförstånd eller något annat som ligger i vägen, något som går sönder till exempel. De här två typerna, protagonisten och antagonisten följs åt i romanen. Antagonisten eller den antagonistiska kraften dyker upp titt som tätt och sätter krokben för protagonisten och han/hon snubblar, klämmer sig i dörren, går vilse. Protagonisten hoppar över hindret eller faller men reser sig och tar en ny väg, fattar ett nytt beslut och går vidare.
Antagonisten är en viktig kraft i romanskrivandet. Det är lätt att man glömmer det och endast koncentrerar sig på hjälten, protagonisten. Det är en antagonists uppgift att se till att protagonisten möter de svårigheter och kriser som han/hon behöver för att kunna lösa sitt problem, få nya kunskaper och insikter för att växa. Om en antagonist eller de antagonistiska krafterna inte finns eller är för snälla är risken stor att romanen blir tråkig och utan driv. Det är roligt att skapa en antagonist – ju elakare och besvärligare, desto bättre.
Sedan är det protagonistens beslut att hitta nya vägar och mönster, om hon/han vågar sig ut i det okända vill säga istället för att stanna i tryggheten.
Så är det i vardagen också ibland, varje dag skulle jag vilja säga, så står den där jäkla antagonisten i vägen. Nu är mitt exempel med gräsklipparen en enkel och ofarlig antagonistisk kraft men icke desto mindre en händelse som fick mig att ’reculer pour mieux sauter’. Utan antagonistiska krafter i livet blir det rätt ensidigt.
