Om jag ändå vore tjugo år yngre, eller kanske tjugofem, tänkte jag där jag satt på tvådagarsseminariet i Ekorrsele, ett seminarium som handlade om långdistanskörning med slädhundar. Men nu var jag inte det … Och jag hade i alla fall inte kunnat genomföra de lopp och de äventyr som det berättades om. Tjugofem år tidigare visste jag knappt vad hundkörning var. Då hade jag andra idéer på min karriärlista.
Men jag var tvungen att åka dit och lyssna, vara där och vara avundsjuk, vara där och beundra, vara där och lära, vara där och känna på all utrustning, vara där och inspireras.
Där var Blake Freking med fru Jennifer, som berättade om Iditarod, en tävling (världens svåraste) som går från Anchorage till Nome i Alaska – en kort liten sträcka på så där 170 eller 180 mil beroende på om det är den norra eller den södra sträckan. Kommer inte i håg hur många hundar de hade men det måste ha rört sig om cirka 12-16 hundar.
Så var där också Katy Meier. Hon berättade om hur hon gjorde och tränade för att få ihop ett vinnande spann. Hon köpte 26 !!! hundvalpar och tre år senare stod hon som vinnare av Finnmarkslöpet 500, en nätt sträcka på 50 mil genom Norges Finnmark
Och så Nisse Uppström som berättade om hur han kom på idén om Amundsen race, om arbetet och organisationen bakom för att kunna genomföra racet från Östersund till Röros.
Jag skaffade min första slädhund 1999 av en slump. Den andra, en omplaceringshund, köpte jag året efter. Jag beslöt 2002 att jag skulle ha ett fyrspann innan jag fyllt 60. En inspiration till detta var bland annat ett foto av ett spann med sex samojeder som jag hade på min anslagstavla på universitetet. Jag tittade på det varje dag och tänkte – en dag … en dag skall jag också stå på en släde. Det gjorde jag också, men jag måste erkänna att det inte var snutet ur näsan att skaffa ett fyrspann.
Jag hade då två hundar. Alltså var jag tvungen att införskaffa fler. Jag behöver inte dra alla vändor om min slingriga väg till fyrspannet, men jag insåg att jag behövde mer kunskap, prata med folk, träffa likasinnade, skaffa utrustning, prova mig fram, plocka upp alla sugar jag tappat i spåret, komplettera utrustningen, skaffa bättre släde, ta hand om skadade hundar, träning och åter träning, vänster, höööger, stanna, sakta, kör på, rakt fram.
Någon sa att det tar omkring fem år innan man får en bra slädhund.
Så där satt jag då på seminariet, beundrade och imponerades dels av vackra bilder, dels av allt JOBB och ENERGI och TID som dessa personer lagt ner på sina idéer och visioner.
Nisse Uppström delade med sig av kloka råd om hur det går till att jobba med en vision och ett projekt:
* hitta någon att bolla din idé med
* sök kunskap och hjälp med det du inte kan
* var beredd på mycket jobb
* hitta folk som kan ställa upp och jobba
* ordna med logistik i det här fallet, allt måste klaffa
* var optimistisk och kreativ
I slutet av sitt anförande sa Katy Meier så här: ”Many people have a dream about dogsledding. Don’t just dream about it. Lift your ass and do it.”
Det är väl det som är det viktigaste kanske, att du får ändan ur … så att säga. Oavsett vilken din vision är. Och så mycket jävlar anamma och tro på dig själv och din vision.
Foto: Josefin Andersson
