Den här bilden får symbolisera hur min författarväg kan te sig. Det här är den stig som jag går varje dag, från mitt hus in i skogen när jag rastar mina hundar. I vanliga fall går både hundar och jag med raska steg (nåja) – både hemifrån och tillbaka.
Men inte just nu. Nu är stigen glashal och gropig, täckta av isfläckar. Hundarna springer naturligtvis omkring, ystra och glada, och deras ben fläker ut sig på isen men det stör dem inte, de tar sig fort upp igen och springer in i skogen där de är trygga i snön.
Så icke jag.
För mig handlar det om att Våga, Vänta, Vila, Välja, Visualisera, Visshet, Vända.
Jag går försiktigt med små steg, är rädd att halka omkull och bli liggande, att inte kunna fortsätta. Jag får gå åt sidan där det är snöfritt, jag tar tag i grenar och håller fast, stannar upp och Väntar, Vilar innan jag fortsätter. Jag Visualiserar och Väljer Väg för att Våga fortsätta uppåt, framåt, inte Vända – nej. Jag vill känna Visshet om att jag kommer fram, jag Vill nå målet, där uppe.
Så, när jag har klarat alla steg, hela backen, mallig för att jag har klarat att komma upp på stora spåret, utan allvarligare incidenter, ska jag ju tillbaka nerför. Och då har jag samlat kraft i skogen, återhämtat mig, fått idéer och är full av entusiasm. Och nerför backen går det fort, men det är samma, samma. Små steg, välja väg, vänta, visshet om att jag kan och kommer fram till målet, det vill säga hemmet, våga gå framåt, visualisera känslan när jag nått målet.
Som det är när man skriver böcker, alltså.
