Har ni hört hur vinden susar i släktträdens kronor, överallt? Ovan jord bildar släktträden stora skogar, under jorden finns långa och slingriga rotsystem; de finns där men vi ser dem inte. Löv, barr och kottar, bär och frukt faller ner på marken och bildar så småningom nya träd. De korsbefruktas, ibland inympas de för att få nya arter, hybrider. Stammarna kan vara bruna, ljusa, fläckiga, sträva, höga, ståtliga, greniga, kala, brokiga. Om vi lägger örat mot jorden kanske vi kan höra hur det mumlas och argumenteras.
De träd – plommon- och körsbärsträd kanske – som vi tycker bäst om växer i vår egen trädgård så klart. Vi älskar de träden mer än de träd som växer i grannens trädgård. Vi ansar och vårdar dem så att de ska må bra; de samtalar med varandra, mår inte rötterna bra mår inte kronan bra heller och det blir ingen frukt. När trädet dör finns det inte kvar, men likafullt är det kvar i själva rotsystemet under jorden.
Så är det med vår släkt också. Våra släktträd behöver kärlek och vård, i levande släktträd talar kronor och rötter med varandra. Släktsaven som stiger upp ur jorden genom trädet binder samman det gamla med det nya.
Lyssnar man på vad stammarna och kronorna viskar, kan man höra om glädje och sorg, kärleksbrev och passion, hemliga frukter, slitna ryggar, barnadöd, brott och skam.
Och om vi lyssnar riktigt noga, säger trädkronornas susning: ”Glöm oss inte! Berätta om oss!”
(Fritt efter ett papper som jag hittat i mina högar. Okänd författare.)
Minnen
Alla helgons dag – jag tänder ljus för min mamma och pappa, morfar och mormor, min lillebror, före detta äkta män och hundar. Men mest tänker jag på mamma och mormor. Jag har många fina trasmattor och ljuvliga kökshanddukar som mormor har vävt, jag minns och kan höra dunkningarna från vävstolen där hon satt om morgnarna i köket. Vilka minnen satt i mattrasorna efter kläder som hon och andra burit? Jag har ljusstakar och fat som mamma målat, tröjor som hon har stickat. Vad finns i tröjorna som mamma stickade? Vilka tankar sydde hon in i min lillebrors kläder medan hon väntade honom, oro och glädje? Och vad kände hon när han hastigt gick bort bara en vecka gammal? Det är sådana tankar som kommer nu när ljusen är tända och ingen finns kvar att fråga. Alla är de borta.
Det känns bra att stanna upp och tänka på dem som gått bort, vad de betytt.
Jag hittar i mina pappershögar en recension av boken Returning to my mother’s house. Jag läser och känner att jag behöver stanna upp och fundera över vad mamma och mormor har fört in i mitt liv, och morfar och pappa också för den delen. I boken står att läsa att det är lätt att tappa bort sig själv, förlora sin ”baktid” när man jagar hela tiden
Jag funderar vidare på om och vad i så fall jag har förlorat. Vad jagar jag efter? Jag behöver stanna upp och andas vilket jag gör i skogen så klart tillsammans med mina hundar, och det har blivit för lite av den varan på sista tiden känner jag. Jag behöver mer eftertanke, låta saker och ting ta sin tid; det betyder inte att jag tillåter mig ge upp mina förhoppningar och mina drömmar, bara att jag tillåter mig att stanna upp och lyssna på vad mamma och mormor och de andra vill säga mig och lyssna. ”Lillan”, skulle min mormor säga, ”du är den som alltid sett till att huset inte rasar. Du klarar det nu också.” Mamma skulle säga: ”Lova, kommer du ihåg att jag sa att du skulle skaffa dig en utbildning, om du inte blev gift. Gör något av det du lärt dig.” Morfar skulle säga: ”När du döptes såg jag till att du fick de vackraste namnen. Och att du alltid skulle komma ihåg att drömma och sjunga. Gör det.” Min pappa skulle säga: ”Du är stark, du kan bli det du vill. Ut i skogen med dig.”
Mormor lärde mig att dansa vals och hambo, från mamma fick jag läsandet och dragspelandet, morfar påminde mig om att drömmar är viktiga och pappa lärde mig att njuta av fjäll och skog.
Vilka minnen har du? Du får hjälp av oss att plocka fram dem och skriva om dem i maj i Sitges.
