I förra inlägget skrev jag om kroppsspråk och reviret. I detta inlägg kan ni läsa en av mina texter i Skrivhelg om hot i reviret.
”Jag ställde kaffemuggen på skrivbordet innan jag gick bort och öppnade dörren. Utanför stod Johnny med ett papper i handen. Han klev in över tröskeln innan jag hann säga något. Han ställde sig framför mig och petade mig i bröstet upprepade gånger med pekfingret. Han viftade med papperet framför mitt ansikte. ”Vet du vad det här är? Nej, jag kunde väl tänka mig det”, sa han när jag inte svarade. ”Du har glömt. Som vanligt.”
Jag tog ett steg tillbaka. Han kom efter. Han tryckte upp sitt ansikte mot mitt. Hans andedräkt var sur. Hela han stank av gamla spritångor och vitlök. Jag var tvungen att vända mig bort, ville kräkas. Han fiskade fram ett hopknycklat cigarettpaket ur bröstfickan, drog upp en Camel och tände den. Han drog ett djupt halsbloss och blåste långsamt ut röken i mitt ansikte. ”Nu har du två minuter på dig att skriva under”, sa han. Han petade mig i bröstet igen. ”Du förstår väl att du måste skriva under nu, eller hur?” Hans röst lät len och mjuk, men hans ögon var frostiga. Han lade sin hand på min ena axel och tryckte mig bakåt. Jag såg mig om, tog snubblande ett steg bakåt, ville inte ha honom så nära. Jag behövde en paus, var tvungen att tänka. Han kom efter. Jag var nära skrivbordet nu. Om jag bara kunde komma åt något att skydda mig med. Kaffemuggen var ställde jag den? Brevkniven låg i lådan, men saxen låg på skrivbordet. Jag backade ytterligare ett par steg och Johnny kom efter, nära, så nära att jag kunde känna värmen från honom. Han måste höra hur mitt hjärta bultade. Bokhyllan bakom mig, jag kom inte längre, jag nådde inte saxen. Fångad. Jag sträckte fram händerna och vrålade: ”Jag ger mig, jag ger upp. Jag skriver på.”
