Snart har en månad gått efter släppet av min myspusseldeckare Inga rökta abborrar, så jag tänkte att det är på sin plats att göra en första sammanfattning. Själv tycker jag att boken blev en succé: en vacker bok, mallig för att jag lyckats, gav ut den på eget förlag, skötte all administration och alla kontakter med distributörer etc, ordnade med släppfest, annonser, pressmeddelanden. Jag kan bara konstatera att, som jag brukar säga, det är inte snutet ur nästan att skriva och ge ut en bok. Men ack så lärorikt. Nu har jag ju skrivit böcker tidigare, både ensam och tillsammans med andra kollegor, men denna var min egen förstlingspusseldeckare.
Vad har då läsarna sagt och tyckt? Det är många som tycker … den är bra … den är spännande – det är roligt men det säger inte så mycket. Jag vill veta VAD det är som gjort att de tycker att boken är spännande och bra. Jag ska ju fortsätta att skriva har jag tänkt och vill veta. Så jag har gjort en sammanställning över vad några av läsarna har tyckt. Och jag är glad och tacksam över att de har orkat skriva ned vad de tyckt.
* bra dialoger och bra miljöbeskrivningar, man kan se platsen framför sig
* bra driv i berättelsen och bra språk, lätt att följa med
* presentationen av karaktärerna, att de kommer in en efter en i handlingen, det breddar bilden
* bra att matcha en kvinnlig polisinspektör med en semesterledig läkare som assistent, det ger en intim
atmosfär.
Wow, underbart att få sådana omdömen, eller hur?
Nu gäller det för mig att ta med mig detta i nästa bok. Men hur sjuttsingen gjorde jag i den första? De här omdömena ställer krav ska jag säga. Det finns mycket att tänka på – ja, alla grundläggande saker som ingår i hur man skriver en bok ska med. Var ska jag börja?
Jag börjar med drivet – hur får man driv i det man skriver?
Man kan skapa driv i ett manus på flera sätt men så här har jag tänkt och gjort.
Jag har skrivit en pusseldeckare och då ska brottet eller mordet (det är ju en deckare och det brukar finnas mord i en deckare, så också i min) komma tidigt – in medias res som man brukar kalla det, direkt in i händelsen (gäller alla genrer faktiskt), inte för långa uppförsbackar innan det händer något. Om man tänker att en berättelse delas in i tre akter (som är det vanligaste och gäller alla typer av romaner, en akt består dessutom av flera scener) ska tempot stegras i första akten för att sedan gå lite långsammare mot slutet, likadant i akt 2 och i akt 3, fram till brytpunkten.
Det finns ett engelskt uttryck, pacing som betyder tempo, och att tänka på pacing när man skriver innebär att det ska finnas ett samband mellan tempo och meningarnas längd, också ordens längd. Ju kortare meningar och ord, desto högre tempo. Att variera tempot i en berättelse skapar spänning och driv. Att hålla samma tempo, oavsett om det är långa eller korta meningar blir tråkigt, många korta meningar gör att läsaren knappt får tid att andas (passar faktiskt mest i böcker med action), långa meningar på varandra gör att läsaren somnar.
Jag har också korsklippt i handlingen, det vill säga jag har inte skrivit så långa stycken om karaktärerna och händelserna utan växlat och naturligtvis blandat korta och långa meningar. Jag har velat att läsaren ska vilja veta vad som ska komma och läsa vidare.
Detta var kort om hur du kan skapa driv i din berättelse. Det finns så klart mer att säga om drivet, eller pacing, men det får räcka med detta nu.
Vill du veta mer om vad och hur du kan göra din berättelse bättre, anmäl dig till Kvinnoresans skrivarkurs i Agnäs den 13-15 september. Gå in och läs mer på hemsidan Kvinnoresan.se.
