Utmanande antagonistiska krafter

I mitt hem, under hela min uppväxt, vad jag kan komma ihåg, har det funnits en träkista. Den har fått följa med alla flyttar och jag lovar, de har varit många. Min pappa var vattenfallare vilket innebar att vi var riktiga nomader, vi bodde några år på varje ställe. Innan jag skaffade eget boende flyttade vi åtminstone tio till tolv gånger. Kistan var alltid låst. Det sas att det förvarades gift i kistan,arsenik!

I och för sig visste jag var nyckeln fanns men jag fick på inga villkor öppna kistan. Och ännu mindre sedan mina föräldrar kom på att vissa sidor i boken Sången om den röda rubinen var mer lästa och tummade än andra. Den boken hamnade också i kistan. Nu står träkistan hemma hos mig, i mitt vardagsrum. Jag ser den varje dag, har fortarande inte öppnat den, det vill säga jag har försökt men inte kunnat. Jag har legat på knä framför den och provat alla nycklar som jag har hittat, men icke. Sax, stämjärn, skruvmejslar har använts men inte en chans. Måste jag hämta kofoten och bryta upp locket? Jag vill ju se vad som finns. Finns det verkligen arsenik där fortfarande? Ligger den syndfulla norska boken kvar?

Min mamma dog 2008. När mina två söner, Christopher och Michael, och jag gick igenom mammas saker, eller rättare sagt det som både min pappa och mamma lämnat efter sig, kom vi så småningom fram till linneskåpen.

Christopher plockade ut handdukar och lakan från en hylla i taget, började uppifrån och när han kom till den mittersta hyllan och sträckte in armen stannade han förvånad upp. Han drog ut en liten flaska, en sådan där flaska som apotekarna använde för många år sedan.

”Vad i hela friden är det här?” Han höll upp flaskan. Den var brunfärgad, ungefär 12 cm hög med en stor svart kork i. På flaskan stod, med vacker sirlig piktur: Stryknin  1913.

”Men det där är ju gift”, sa jag. ”Vad ska vi göra med det där?” Vi synade flaskan. Den var halvfull och Christopher skakade lätt på den.

”Nej!” skrek jag. Tänk om korken hoppar ur. Det är jättegiftigt. Vi kommer att dö på fläcken!”

”Vi går ner till apoteket och lämnar in den”, sa pojkarna och travade iväg med flaskan inlindad i en tidning.

Efter en stund kom de tillbaka, med flaskan inlindad i samma tidning.

”Vafalls?” undrade jag.

”Vi fick inte lämna in den. Och ingen visste vad man skulle göra med den heller. De ville inte ens ta i flaskan.”

Vi fortsatte med vårt rensande och flaskan fick följa med hem. Jag ställde den på en av de översta hyllorna i källaren, längst in och såg till att den stod stadigt. Jag ville ju inte att flaskan skulle ramla ned på betonggolvet och gå i bitar och all stryknin rinna ut. Efter ett tag, när saker och ting hade lugnat ner sig och pojkarna åkt hem till sitt, funderade jag över vad jag skulle göra med strykninet.

Jag tog den med till återvinningscentralen men de tog inte emot den. Inte ens på miljöstationen, där man kan lämna in gammal målarfärg, bensin och andra miljöfarliga produkter ville man ta emot den. När jag kom hem hamnade flaskan återigen på sin plats på hyllan i källaren. Jag ringde giftcentralen och frågade vad jag skulle göra. De skrattade. Vilken galen människa hade 1,5 dl stryknin i sitt hem? Hur länge hade jag haft det? Och hur förvarade jag flaskan? Jag sa som det var. ”I källaren”.

”Det är kommunens uppgift att ta hand om giftiga vätskor. Du måste ta med dig flaskan och lämna den där. Men var försiktig!” sa kvinnan på giftcentralen. ”Du vet väl om att det bara behövs ett par droppar av strykninet för att döda en människa?” Gulp!

Efter att ha framfört mitt ärende till miljöinspektören på kommunen, virade jag in flaskan i dubbla handdukar, placerade den i passagerarsätet och såg till att bilbältet satt åt ordentligt. Om jag skulle krocka eller åka i diket ville jag förvissa mig om att flaskan stannade där den var och inte slungas ut och gå sönder.

Miljösinspektören, något förvånad och kanske lite orolig, tog emot mig i dörren. Jag tog bort handdukarna och räckte över flaskan till henne men hon ville inte ta den utan att först ha tagit på sig plasthandskar. Därefter satte hon in flaskan i ett skåp, tittade länge på den och låste sedan luckan.

Jag har undrat varför i hela friden mina föräldrar förvarade gift, arsenik och stryknin, hemma under säkert 70 – 80 år?

Min pappa föddes i Tärnaby på 20-talet, i den lilla byn Stålfjäll som nu inte finns längre. Den sattes under vatten när man reglerade Umeälven. Då fanns inga vägar till Tärnaby. Stålfjäll var som en knutpunkt för resande till Norge. På sommaren fick man ta båt från Storuman uppför Umeälven och göra uppehåll i Stålfjäll och på vintern var det häst och släde som gällde om man skulle vidare till Norge och handla. Min farfar och farfars far stod för byte och utlåning av häst och viktigt var naturligtvis att hästarna skulle behandlas väl. De skulle ha bra mat och få medicin när och om de blev sjuka. Det kanske var här som arseniken kom in i bilden, förmodligen strykninet också. Eller kanske strykninet användes till rovdjuren som strök omkring om natten.

Måste forska i det. Men hur ska jag göra med kistan? Nyfikenheten kittlar.