På Littfesten i Umeå arrangerade vi från Diplomerade lektörers bord en skrivtävling både fredag och lördag. Man vet att inledningen på en roman måste fånga en läsare, helst på direkten och vår tanke med tävlingen var att börja med något fängslande, ett par rader, och därefter fick författaren fortsätta med berättelsen. Det var några som vågade sig på att i all hast skriva ner en historia. Bra gjort i folkvimlet. Det var intressant och spännande att se hur olika de tolkade inledningsraderna. En klar vinnare utsågs både fredag och lördag. De lyckades med att på ett halvt A4-ark dra in oss läsare i historien och ett tvärt slut gjorde att vi ville veta mer.
Vi fick tillstånd att publicera vinnarberättelserna.
Fredagens tävling, 16 mars 2018 (De inledande raderna skriva med kursiv text)
Det knackade svagt på ytterdörren och jag öppnade. Utanför stod en man som såg på mig med kalla och livlösa ögon. ”Du har ingen aning om vem jag är, eller hur?”
”Nej”, svarade jag, ”men jag har känt av din energi. Kom in, vill du ha kaffe?”
Mannen klev in i hallen och då såg jag att han hade simfötter på sig. Han hade mina svarta trikåer på sig som jag saknade sedan en tid. De försvann en gång när jag varit i tvättstugan. Jag visste att de var mina för jag har broderat hjärtan och grodor på dem.
Vi satt vid köksbordet. Mannen var inne på sin tredje kopp kaffe. Mina hembakata bullar hade han gladeligen mumsat i sig.
”Du kanske undrar varför jag har tagit kontakt med dig?”
Utan att vänta på mitt svar fortsatte han.
”Jag vill be dig om ursäkt. Du vet, alla kläder du sökt efter i tvättstugan har jag. Jag bor i den största torktumlaren och där är det, som de liksom fastnar efter allt snurrande. Men du verkar ha klarat dig bra utan de här kläderna. Ja, så jag ville bara säga tack.”
Innan jag hann fatta vad som hänt, hörde jag hur ytterdörren smällde igen.
Annie Åberg
Lördagens tävling, 17 mars 2018
Jag satt på garagetaket och tittade ned på alla människor som sprang runt, runt, skrek och viftade med armarna. En brandbil dök upp. Svart rök bolmade upp från ett tvåvåningshus lite längre bort. En kvinna kom och satte sig bredvid. Hon såg hastigt på mig. ”Det var du som gjorde det … eller hur?”
”Nej, verkligen inte”, svarade hon upprört. ”Jag menar det var inte meningen, men när min man kom rusande mot mig med brödkniven blev jag som galen. Potatisen var för löskokt, skrek han. Det enda jag kunde göra var att greppa tag i kandelabern som jag tänt för att det skulle bli lite mysmiddag ikväll. Sedan halkade jag. Inte kunde jag ana att den skulle träffa honom i tinningen. Nu ligger han där. Det bara brinner och brinner och han skriker inte längre.”
Ulla Kindenberg
Ett hederspris fick en författare med sin spännande historia med en twist på slutet.
Det knackade svagt på ytterdörren och jag öppnade. Utanför stod en man som såg på mig med kalla, livlösa ögon. ”Du har ingen aning om vem jag är, eller hur?”
Tvekande skakade jag på huvudet.
”Jag kom med sista bussen från Töre och nu är jag äntligen framme – det tog lång tid att hitta dig. Flera år. Du trodde att du skulle klara det, eller hur?”
Jag rös när han uttalade de tonlösa orden, lika kalla och livlösa som hans ögon. Och ändå så genomträngande, så djupt de borrade in sig i mig, karvade in sig – för evigt, skulle det visa sig. Aldrig skulle jag glömma den här stunden.
”Jag minns dig inte”, försökte jag, men orden nådde inte fram – de var för svaga. Hela jag var försvagad, vad skulle jag ta mig till? Längre hann jag inte förrän han stegade fram och föste mig beslutsamt in i hallen medan dörren gled igen bakom oss. Jag önskade innerligt att min lille son inte skulle vakna.
”Varför körde du iväg?” frågade han uppfordrande.
”Jag vet inte”, viskade jag. Nu var stunden inne och jag orkade inte kämpa emot. ”Det var ju framtiden”, viskade jag. ”Du hade ditt liv, ja allt egentligen. Allt som jag drömde om när jag städade kontoren och hissarna. Varje gång jag vred om den kalla skurtrasan och kände smutsvattnet strila ner längs handlederna och in i städrockens ärmar, så vred jag allt hårdare medan jag tänkte på framtiden som skulle komma emot mig och ta mig i sin famn. Det här var ju min chans!” utropade jag hest. Men jag förstod att det var nu som framtiden rasade, min framtid.
”Ska du ge mig det nu då?” Hans tidigare så livlösa ögon förändrades medan den stålkalla stämman tilltog. ”Du kan inte använda det som du tänkte längre, du vet det!” Långsamt sträckte jag mig ner och öppnade den nedersta lådan i hallbyrån. Efter en stunds famlande drog jag slutligen fram det jag sökte. Nu skulle det alltså ske. Darrande sträckte jag över det tjocka kuvertet mot honom. ”Äntligen”, suckade han, ”äntligen.” Jag sjönk ner på pallen medan han öppnade kuvertet.
”Den melankoliske mannen i Töre”, läste han som en högtidlig kärleksförklaring. Sedan vände han sig om och gick utan ett ord med manuset i handen.
Eva Westergren
