Den totala ensamheten av det slag som gör att en människa kan ligga död i flera dagar, veckor och till och månader skrämmer mig. Jag läste om 83-årige Rune som ingen verkade bry sig om – inga grannar, inga släktingar. Det är klart att de som har uppnått en hög ålder dör men de flesta har i alla fall släktingar och vänner vid sin sida och som sörjer de döda. Ensamheten är värre än att inte motionera läser jag också. Och värst är det tydligen i storstäderna. I Göteborg läser jag att 105 personer dött i ensamhet och i Stockholm var det 237 förra året. Boutredarna har ett jättejobb när de ska försöka leta reda på eventuella släktingar.
Boende på landet som jag gör, nära skogen, då är goda grannar guld. Vi träffas inte varje dag och pratar men på något sätt håller vi koll på varandra utan att vara nyfiken. Nej … inte nyfiken, men jag ser när grannarnas bil är hemma, jag ser om en postlåda är överfull, vi hejar och frågar om läget är okej när vi ses på väg till soptunnan eller när en hund är ute och skäller på en inbillad inkräktare.
Jag är jätteglad för mina grannar, de är de bästa grannar … När det är mycket snö och jag kör fast eller hamnar i diket kommer Christer med traktorn och drar loss mig, han plogar också så att jag tar mig ut på vägen. Olssons vattnar mina blommor, tar in posten när jag är borta och tar med mig ibland på något intressant möte, vi fikar och surrar ibland över en kopp te. Lennart nere i backen gör likadant. Om han ändå ska till en tillställning bjuder han på skjuts. Pojkarna Bäckström kommer på studs om jag ber om hjälp – det kan vara att det är stopp någonstans, om vattnet har frusit, om veden är slut, om jag inte orkar plocka bort stora plåtsjok eller andra tunga saker – mina grannar finns där och det är tryggt.
Därför bjuder jag dem på mat – vi tuggar och smaskar och skrattar. Oj, vad vi pratar, åtminstone jag. På lördag ska jag bjuda på en typisk sydafrikansk gryta potjiekos. Man har en järngryta med eller utan ben och ställer den över en eld (eller på spisen). Det var vad man gjorde förr, man tog med sig grytan ut i bushen. I den kokade man kött, lök och grönsaker och kryddor, gärna starka. Men en järngryta ska det vara när man gör en potjiekos, så jag tar fram min största.
Min svärmor, Aunty Dorothy, var en mästare på att göra potjiekos. Hon hade sitt speciella recept, som jag vet att många sydafrikaner har. Jag minns att hon högg oxsvansar i bitar och lät dem koka ihop med alla de andra ingredienserna. Hon använde gärna curry som krydda; hon hade indiska vänner så hon handlade av dem och gjorde sin egen curry.
Grytan ska jag göra på torsdag tror jag, då kan den stå och dra sig till på lördag. Svårt att få tag på oxsvans i Sverige och då får det bli vanligt bra kött. Till en potjiekos ska det helst serveras fluffig och god miele meel pap (majsmjöl) men polenta kan gå bra. Kanske små runda rostade potatisar fungerar, eller varför inte ris? Det är såsen i grytan som man vill åt så klart. Gott lantbröd får jag också göra.
Min svärmor kom som missionär till Sydafrika från Chelsea i London. Hon var en tuff, kort dam, körde bil som en biltjuv, lärde sig tala zulu flytande. På farmen hämtade hon lök, tomater och annat grönt som hackades ner i grytan. Dessutom var hon expert på papegojor. Från henne fick jag mitt intresse för old English.
Tack Aunty.
