När jag läste franska i Uppsala för många, många år sedan ställde en av lektorerna en fråga till oss studenter om vi kunde ge något tips på hur man skulle kunna träna och spetsa till sin muntliga franska utanför lektionstid. Det diskuterades lite kring det och ett av tipsen föll mig på läppen och jag använde mig ofta av det när jag promenerade till och från universitetet. Det var att hitta på en dialog med någon, skaffa en motpart; kunde vara vem som helst och handla om vad som helst. Vad som var bra med den övningen var att jag kunde öva dels på mina egna frågor och svar, dels på motpartens. En enkel övning kunde till exempel vara att jag träffade en turist som ville veta vägen till Slottet. Gå rakt fram, ta höger, sväng vänster, du passerar en stor byggnad, precis när du kommit över bron sväng vänster igen… Ibland var jag tvungen att lägga till ytterligare förklaringar eftersom frågeställaren inte förstod … Ni förstår hur jag menar. Detta skedde så klart i det tysta, i mitt huvud. Hur skulle det ha sett ut om jag gick omkring på gatorna för 30 år sedan och pratade högt med mig själv? Vilken konstig människa hade folk tyckt naturligtvis! Nu kan man det och man kan alltid luras med att ha en hörsnäcka i örat och låtsas som att man pratar med någon. Ingen blir förvånad, ingen bryr sig.
Jag gjorde det när jag promenerade, åkte tåg och körde bil (det gör jag fortfarande), ett fantastiskt bra ställe att träna. Många idéer ploppar upp där. Fördelen med bil är att man kan prata högt, ryta, svära, be någon stoppa upp något där solen inte lyser. Om han säger så där, kan jag säga så här. Det tror jag i och för sig att vi alla gör lite till mans; planerar och förbereder oss vad vi skall säga när vi kommer hem, hittar på vita lögner, hittar på försvarstal, kommer med ursäkter och argument för att övertyga.
Med tiden kunde jag ha riktigt långa och hetsiga diskussioner med min motpart. Och jag kände ibland att jag blev irriterad, irriterad över frågor och konstiga repliker. Märkliga personer tog plats i mitt huvud och börja diskutera och ifrågasätta mina argument. Å andra sidan gjorde jag det också. Och stundtals fick jag hålla mig för skratt. Det kunde bli både roliga och vassa argument.
Kan man då ha någon nytta och glädje av att föra samtal med sig själv?
Ja, absolut skulle jag vilja säga.
Ett skäl är att man får höra hur man låter. Man kan säga saker på olika sätt, man kan använda rösten. Man kan testa med att säga ord som man inte skulle ha kunnat tänka sig att använda förut – ingen ser om man rodnar. Man kan skälla och gorma.
Testa och du kommer att bli förvånad. Du kan testa att resonera med dig själv om ett problem, resonera med dina barn om läxläsning och hur du kan muta dem. Lägg märke till hur din röst låter. Lägg märke till hur deras röster låter och vad de säger! Om du vill byta jobb, förbered dig på vilka frågor du kan få. Hur låter frågeställarna? Vad säger den personen som får dig att reagera? Hur säger han det? Hur ser han ut? Eller han kanske svarar på din fråga med en motfråga? Eller säger något konstigt som du inte väntat dig. Hur reagerar du?
Det roliga, festliga och intressanta och kanske skrämmande och spännande är att man inte riktigt vet vilken riktning tankarna tar dig.
Ett annat skäl är att prova om du kan använda det i ditt romanskrivande. Ponera att du har en scen där du vill gestalta hur du, det vill säga protagonisten, hjälten reagerar och pratar. Vad händer när antihjälten, antagonisten, skurken kommer fram och börjar ta plats? Hur låter han eller hon? Hur och vad gör du? Ska du tillåta detta? Vad är det för en jädrans skitstövel som klampar in och tar till sådana fasoner? Hur ser ditt kroppsspråk ut? Och antagonistens? Vilka gester använder du för att understryka det du vill säga?
Om du är protagonisten, och det finns mer än en antagonist, fler skurkar som vill sätta käppar i hjulet för dig? Då måste du som protagonist tänka till, börja ställa frågor, vara lite lurig. Gå igenom dina ståndpunkter! Lyssna hur de låter! Du kanske ska använda andra ord? Vad vill dina skurkar? Hur kan du ta reda på det? Vilka frågor ställer du? Hur gör du för att vara på din vakt?
Så är du på gång. Glöm inte papper och penna! Skriv ner när uppslagen och idéerna kommer. Du kan ta med dig en diktafon och ha i fickan så du slipper prassla med en massa papper och plocka upp pennan som hela tiden faller ner på marken. Tänk på att det ska vara roligt! Man vet aldrig vad som kommer fram ur mapparna i hjärnan. Lita på att processen för dig framåt!
