Varför ska man läsa deckare när det finns så många spännande och gripande (själv)biografier?
Vi har alla en berättelse inom oss sägs det och det är sanslöst så många fängslande och berörande berättelser det finns. Och vilken tur att dessa berättelser skrivs ner så att vi andra kan läsa och bli berörda, bli smittade av deras mod att berätta, känna empati, höra om deras motgångar och misslyckanden, hur de kämpar och speciellt om det är en underdog som lyckas.
I Sveriges minsta kommun Bjurholm finns ett fantastiskt bibliotek, det har jag skrivit om förut. Den här våren arrangerar man fyra tillfällen där de som vill kan träffas och prata böcker. Och det är LYCKA ska jag säga. Att sitta runt ett bord i biblioteket, med kaffemugg, bibliotekarierna har lagt upp två högar med böcker, några har med sig egna böcker och visar. Vi pratar och (åtminstone jag) känner och bläddrar och vi lyssnar. Förra gången var det deckare och denna gång biografier. Jag tror vi hann gå igenom tolv stycken och det finns många, många fler.
Eftersom jag är intresserad av (själv)biografier och anordnar kurser i memoarskrivande var den här kvällen extra, extra lyckosam. Tre stycken har jag bestämt mig för att börja med, alla tre svenska författare, två av dem från berättarlänet Västerbotten. Den första jag väljer är ”Sluta aldrig gå ” av Cristina Richardsson. Hon och hennes lillebror adopterades och kom till Vindeln när hon var åtta år. Hon berättar om sin tidiga uppväxt i Brasilien där hon och hennes mamma bodde i en grotta i vildmarken tills hon var fem år och flyttade sedan till Sao Paulo och bodde på gatan, hon såg sin bästa kamrat dödas. Hon skriver om hur det var att växa upp i en livsfarlig miljö, det var fattigt och eländigt och barnen fick lära sig att vara noga med vilka människor man kunde lita på. Polisen var definitivt ingen man kunde lita på. Så kom hon och lillebror till Vindeln, en helt annan kultur och miljö, många krockar. Hon berättar om kärlek, vänskap, sorg och förlust i sin bok.
Titeln på boken kommer från något hennes biologiska mamma brukade säga – livet är tufft ibland men sluta aldrig gå. Hon åker tillbaka till Brasilien som vuxen för att bearbeta sina erfarenheter och lyckas hitta sin biologiska mamma. Nu bor hon och studerar i Umeå.
Den andra boken är ”Spring Kent Spring” av författaren Kent Lundholm, ursprungligen från Lycksele, numera umebo. Han skriver att han har känt sig annorlunda hela livet. Det var det väl ingen som trodde för han var nästan alltid rolig och hittade på saker, men inuti kokade det ibland. Han fick diagnosen bipolär och senare även ADHD när han var cirka 50 år. Han skriver att hans liv har varit som en berg- och dalbana, djupa dalar och höga berg, alkoholism och tråkigheter. Titeln ”Spring Kent Spring” kommer sig av att när han växte upp och blev orolig fick han rådet att ge sig ut och springa för att lugna ner sig. Han berättar hur han har lyckats komma igenom svårigheterna och överleva. Och det är inte enbart en allvarlig och svår bok, den är underhållande också. Boken fick fin kritik av BTJ när den kom ut.
Den tredje boken är ”30 år av tystnad” av Anna Hage. Hon berättar om hur hon, den där februarikvällen 1986, som 17-åring blev vittne till mordet på Olof Palme, hur hon sprang fram till honom och försökte rädda hans liv. Hon beskriver hur rädd hon var, hur hon frös i polisbilen, om vittnesförhören, polisutfrågningarna, rättegångarna, drevet av journalister, rädslan av att mördaren visste vem hon var. Hon mår dåligt av allt och inser att hon måste göra något åt det och börjar träffa en psykolog. Och nu berättar hon om de tysta åren för oss andra.
Som sagt, spänning och beröring finns närmare än vad man tror. Kan knappt vänta tills jag får läsa böckerna.
Jag påminner om skrivretreat i Lillarmsjö med mig och min kollega Anita den 29/6 – 1/7 2018.
